Edelweiss

Everything is gonna be alright...
Everything is gonna be alright...
Everything is gonna be alright...

-"I love you... you know that, right?" viskade Sanjin i mitt öra, samtidigt som han höll om mig bakifrån. Jag fnittrade till och nickade, innan jag långsamt vände mig om för att låta min grå blick möta hans bruna. Jag älskade att se in i hans ögon, de var sådär härligt mörkbruna. Så trygga, och varma. Han behövde egentligen aldrig säga att han älskade mig, för hans blick skrek ut orden så fort han såg på mig. Jag ställde mig lätt på tå för att ge honom en fjäderlätt kyss på läpparna, innan jag med ett fnitter knuffade honom ifrån mig för att börja springa bort mot vardagsrummet. Det tog inte heller lång tid innan Sanjin hunnit ifatt mig, och tacklat ner mig i soffan. Jag hade aldrig varit speciellt duktig på att springa, och att fnittra samtidigt som jag sprang var rena rama träningspasset! Då vi låg där och mös i soffan, och jag strök min lilla bleka hand över hans svarta stubbade hår tänkte jag återigen samma tanke som tänkt i nästan 1 år. Hur kunde han blivit min? Sanjin, var älskad av alla. Ingen överdrift. Alla verkligen dyrkade honom, och det är inte svårt att förstå. Vänligare människa finns inte, han utstrålar sådan trygghet och  ett sånt mod. En riktig "Jonathan Lejonhjärta" människa. Att han kunde bli kär i någon som mig, var ett mirakel. Jag var en vanlig amerikansk tjej, kort som attan och smal som en sticka trots att jag åt som en häst. Intetsägande grå ögon, och ett brunfärgat axellångt hår som aldrig verkade lyda. Men ändå var det mig, MIG, som han älskade. Som sagt..ett mirakel. Han var ett mirakel för mig. Mitt mirakel, Sanjin Nukic.

-"If you had to choose, that everything you ate tasted ladybird pee, or eat a plate with toe nails?"
Sanjin skrattade och såg ner på mig med sitt breda leende, och rynkade sedan pannan i ett fundersamt uttryck.
-" Let me se... the ladybird stuff would be a lifetime punishment while the toenails just would be temporary ..."
Jag skrattade till och knuffade lätt till honom med höften.
-"Come on, Mr Turtle! Answer!"
-"But hurry hurry at you to!" skrattade han. "I think I'll go with the toe nails... Yummie!"
Jag gav ifrån mig ett äcklat ljud, innan jag började skratta jag med. Bara tanken på att äta en tallrik med avklippta tånaglar fick det att vända sig i magen på mig, vad äckligt liksom! Sanjin skrattade åt mig, och släppte min hand för att sedan kunna lägga armen om mina axlar. Med en belåten liten suck gled jag in intill honom då vi gick mot skolan.
-"Do you know what we'll do after school?" frågade Sanjin plötsligt, och såg ner på mig. Nyfiket såg jag upp på honom
och skakade på huvudet.
-" No, no idea... what?" undrade jag, och strök undan en brun hårlock som fallit ner i ögonen.
-" Good ..." log bara Sanjin hemlighetsfullt. "Then I'm much better at plan something on the sly then I thought..."
Jag började skratta och slog lätt till honom i magen, så han började skratta han också. Sedan lutade han sig ner och kysste mig, och jag slöt ögonen och önskade att tiden skulle stanna. Bli som en magisk bubbla runt oss så vi kan stå här så länge vi vill. Men det kunde vi givetvis inte. Skolan väntade. S:t Rogers High... ett helvete på jorden. Eller ja, det var det förut. Nu hade jag Sanjin. Tyvärr gick han inte i min klass, utan i en parallellklass. Men fortfarande... en skymt  av hans breda leende mot mig skulle kunna få mig att tycka att stå i ösregn ute i Amazonas skulle verka toppen. Långsamt satte jag mig ner i skolbänken, och vände blicken mot min bänkkamrat. Det var som vanligt Ana Taylor, även kallad min bästa vän. Vi hade känt varandra sen dagis, och det fanns ingen bättre vän än Ana.
-"We're going to the market at friday... want to join?!" undrade hon, halvviskandes och med ett undrande leende. "You can bring Sanjin if you want!"
Då log jag mot henne, och nickade. Det som var underbart med Ana, var att hon inte blev sur om jag ville ha med Sanjin. Hon gillade honom också, och Anas pojkvän Rick nästan dyrkade Sanjin. Det var nog mest för att båda gick i skolans basketlag, och Sanjin mer eller mindre var stjärnan. Ändå var han inte divig, eller snobbig. Alltid ödmjuk, alltid leendes och passade alltid om det fanns möjlighet till bättre avslut. Han tänkte helt enkelt inte på sig själv hela tiden... Mina tankar avbröts utav Anas armbåge, och jag tittade upp på magistern som stod och pratade om något vid tavlan. Woupsie... genast började jag anteckna, för att missa lektioner sista året var inte det bästa om man ville gå ut med höga betyg och bli veterinär som jag tänkt. Då skolklockan ringde ut för lunch, skyndade jag och Ana mot skåpen för att kunna lämna in böckerna. Vi skulle träffa Sanjin och Rick vid ingången för att äta, och de var säkert redan där... Jag menar, de hade skåpen närmare matsalen. Jag skyndade mig dit och kastade mig med armarna runt Sanjins hals. Gosade riktigt in ansiktet vid hans hals, och mumlade att jag saknat honom. Ändå hade jag bara varit ifrån honom några timmar, men jag kände mig så mycket starkare i hans sällskap. Innan jag träffat honom var jag så otroligt svag, bräcklig och blyg. Det var skillnad nu. Han hade räddat mig, från min familj och börjat bära en del av min börda på hans axlar. Han tröttnade aldrig på mig och mina mardrömmar. Min älskade Sanjin...

Maten var väl inte det godaste, det var spaghetti med någon sorts "himmelsk köttfärsås" till. Alltså, de hade tagit alla rester från grönsakerna som blivit över tidigare och haft i. Inte speciellt gott... men å andra sidan, varför klaga? Vi fick iallafall mat!

-" Okey, Sanjin och Wendy, listen to what Ana said yesterday!" sa Rick högt, för att överrösta Anas tjatter, och såg på mig. " She honestly believed that Australia was a country in Europe!"
Både jag och Sanjin började skratta, vi kunde mycket väl se framför oss att Ana skulle kunna säga något sådant. Hon är ju inte precis den smartaste människan!
-" But hey, Rick, you should shut up! You thought Russian Blue was a sea in Russia!" kontrade Ana, och såg menande
på mig och Sanjin. " And as a matter of fact... it's a cat."
Jag började skratta så mycket så att jag tappade gaffeln på tallriken så det tjongade till så de nästan måste hört bort till Kina. Alla vi fyra började skratta ännu mer, och vi brydde oss inte om hur mycket vi lät. Ljudnivån i matsalen var ändå på gränsen till förbjuden. Då vi äntligen lugnat ner oss, märkte vi hur alla hade vänt uppmärksamheten mot ett bord... Fundersamt ställde vi oss också upp, för att kunna se vad som hände. På bordet stod den småfeta, och ständigt mobbade, Daniel Nelson. Man såg tydligt att han gråtit, men ändå... vart var alla glåporden? Varför kallade ingen honom tönt, misslyckad eller tjock? Snart var det helt tyst i matsalen. Man kunde hört en knappnål falla.
-" You think you are so perfect... you think you can call people anything without getting consequences... " Daniel talade lågt, men alla hörde vartenda ord. Oron började tydligt sprida sig, och jag kände Sanjins hand mot min axel. " I'm gonna show you.... I'm gonna fucking show you that you're also human and vulnerable. I'm gonna fucking show you!"

Daniel höjde handen, och började vilt skjuta omkring sig med pistolen. Paniken bröt ut, och folk skrek, grät och nästan mosade varandra för att komma ut till dörren... som var låst! Daniel hade låst matsalsdörren! Jag hade stått som paralyserad, oförmögen att kunna röra mig pågrund av rädslan. Vad händer? Varför händer det här!? Plötsligt känner jag hur någon med ett starkt ryck drar ner mig på golvet, och in underbordet. Snart har jag Sanjins starka armar om mig, och han vaggar mig.
-"Everything is gonna be alright, love... everything is gonna be alright... everything is gonna be alright..." viskade han i mitt öra. Om och om igen. Allt kommer bli bra.
Jag trodde honom.. det kändes som om allt skulle kunna bli bra nu. Han var där. Sanjin var där. Jag borrade in mitt ansikte mot hans bröstkorg, och han höll det kvar där. Han verkade inte vilja att jag skulle se mig omkring, men även om jag inte såg så hörde jag... Jag hörde gråten, jag hörde alla orden. Hörde skotten.

Denna novell är tyvärr inte fullständig. Jag funderar på att skriva klart den, men med tanke på att jag skrev den för rätt länge sen så kanske det inte alls blir likadant... we'll see.