Edelweiss

- "Det... gör så ont..."
Han skakade på huvudet åt henne, och strök hennes kind.
- "Håll ut, du kommer klara det.. du kommer klara det..."
Hennes huvud föll långsamt åt sidan, och de rynkor som tidigare visat upp alla de smärtor hon kände började slätas ut.
- "Nej.. stanna kvar hos mig... håll ut.. håll ut!"
Greppet hon tidigare haft om hans skjorta lättades upp och den lilla handen föll ner mot den blodfläckade asfalten. Det var över. Hon var borta. Hon. Hon!

Love is watching someone die.

Det var inte så han trodde han skulle förlora henne. Det var inte så det var menat att sluta. Det kändes som om hans hjärta exploderade då hon låg livlös i hans armar. Det värkte i hela hans kropp, det kändes som om någon slet, bet och sparkade på hans hjärta.
- "Lev...börja lev... lev... lev... lev..."
Han upprepade orden medan han kramade om henne hårdare, som om han trodde att hon skulle börja leva ifall han bara ville det riktigt mycket. Som om hon skulle falla ut i ett av sina lekfulla leenden och slå upp de där vackra ögonen, som en gång varit fulla av liv och känsla. Nu var de kalla, förstelnade och alla känslor var uttappade ur dem likt hur trädet såg dött ut utan sina färgglada blad.

Han hörde knappt skriken omkring sig. Han hörde inte sirenernas ångestframkallande tjut. Allt som hördes var hans egna andetag, och det uteblivna ljudet av hennes. Hans händer drogs över hennes fortfarande varma, unga kropp. Blodet från kulhålet färgade hans händer röda, och han kände hur frustrationen och paniken började ta över.
- "Sluta! Lev! Lev!"
Han skrek åt hennes livlösa ansikte. Hur kunde hon dö?! Hur kunde hon lämna honom? För sekunden blev han arg på henne, bara på henne och det grymma sätt hon försvunnit ur hans värld på. Han började skaka hennes kropp, men då hennes bruna, tjocka hår blottade det vackra ansiktet än mer brast han ut i gråt. En gråt, där varje snyftning kändes som om hjärtat försökte ta sig ut ur kroppen och där varje tår verkade bränna sig in i hans kinders hud.

Det skulle vart den bästa natten i deras liv. Inte natten då allt de drömt om, allt de velat, försvann lika fort som en vildfågel tar till flykten då man tillslut öppnat buren. Då hon kommit ner för trappan i den där klänningen, med det där leende, hade han inte vetat att någons hat mot henne skulle radera det där leendet för alltid. Att någon skulle avsluta hennes liv, genom att skjuta järn mot hennes mjuka lena hud.
Han tänkte, att han önskat att han sagt att hon varit vacker. Istället för att klaga över de minutrar hon var sen.

Han drog den lealösa kroppen närmare sin, och försökte förtvivlat stryka bort hennes bruna hår ur hennes ansikte. Blodet på hans händer lämnade långa spår i hennes ansikte. Han lutade sig ner mot henne, begravde för sista gången näsan i de mjuka lockarna. Drog in den välbekanta schampodoften, som nu blandades svagt med den bittra aromen av blod.
-" Lämna mig inte... snälla...snälla... snälla... "
Han upprepade ordet tills det verkade vara främmande för honom, och det var knappt så han märkte hur armar började försöka lirka henne ur hans famn. Då han kände hur han började tappa greppet om henne, såg han upp för att se ner mot hennes tomma, blodiga ansikte och viska:
- "Du är vacker... du är så jävla vacker älskling..."
Sedan släppte han taget.

So who's gonna watch you die...?