Edelweiss

This is the way that we love,
Like it's forever.
Then live the rest of our life,
But not together.

Så stod dem där. Vad skulle de säga? Orden hade tagit slut. Efter 3 år tillsammans, var de
borta. Han och Hon kollade på varandra, men så fort blickarna mötte varandra veks de ner
i den bruna mattan.
-"Så... ska jag hämta mina saker imorgon?" frågade han.
Hon ryckte på axlarna, och pillade bort ett osynligt dammkorn från armen.
-"Pröva, jag kanske inte kommer vara hemma." sa Hon tyst, lite trotsigt.
-"Åh..." mumlade Han. "Ska jag behålla nyckeln så jag kan komma in ändå?"
-"Nej."
Så vart det tyst igen. Det enda som bröt tystnaden var skramlet av nycklar då Han febrilt
försöker få loss den där gamla nyckeln. Som Han använt så många gånger, och som Han nu
aldrig mer skulle använda. Skulle någon annan man hålla den i handen, och stoppa den i
det här nyckelhålet för att få komma in till Henne? Han svalde, och släppte sedan nyckeln
på mattan. Där fick den ligga, för Hon tog inte upp den. Hon ville inte känna dess värme
efter att den legat i Hans hand.

If anything should happen, I guess I wish you well
A little bit of heaven, but a little bit of hell

-"Jag går nu..." sa Han, tyst och lite dröjande.
-" Gör det du." sa Hon.
Han lade handen mot dörrhandtaget, och såg på Henne igen. Hon hade tårar i ögonen 
nu, och hade det varit för 1 år sedan hade det varit Han som hjälpt till att torka dem. Nu
var Han orsaken. Det sved till i hjärtat. Han visste att det var det där såret, som
växt med takt i att deras förhållande långsamt ruttnade, som blivit djupare. Långsamt
tryckte han ner handtaget, och såg ut i det tomma trapphuset. Såg bak mot Henne igen.
-"Så... det här är hejdå?"
Hon stod tyst en stund, innan Hon nickade.
-"Det här är hejdå."

This is the hardest story that I've ever told
No hope, or love, or glory
Happy endings gone forever more

Då Han tog första steget ut i trapphuset, ville Hon stoppa honom. Säga åt dem att pröva
igen, och försöka få allt bra. Men innerst inne, visste Hon att det här var slutet. Det var
slutet på deras saga, det var inte meningen att dem skulle vara med varandra. Det fanns
inga tecken på att de skulle leva och dö tillsammans. Ändå gjorde det ont, på ställen
Hon inte ens visste om att det kunde göra ont på.
-"Ska jag ri..." började Han, men Hon avbröt fort.
-"Ring mig aldrig."
Han nickade kort, och gav henne en sista blick med de där vilda ögonen som förut gav
henne lyckliga rysningar. Nu var rysningarna borta, och blicken gjorde bara klumpen i
Hennes hals vassare. Då dörren stängdes igen efter Honom för sista gången , sjönk det
in i Henne vad Hennes sista ord var till Honom. Han var egentligen inte värd dem. Han
hade funnits vid hennes sida i 3 år, det var inte Hans fel att känslorna tog slut. Hon tog
några steg mot dörren, men ångrade sig. Så istället för att säga det till Honom, de där
orden som hon skulle sagt, så sade hon det till väggarna. De där väggarna som tidigare
var fyllda med fotografier på dem tillsammans.
-"Jag kommer sakna dig."

If I pretend that nothin' ever went wrong, I can get to my sleep
I can think that we just carried on