Edelweiss

Tiger, tiger brinnande klar i nattens skogar. Vilken odödlig hand eller blick kunde forma din förskräckande symmetri?
I vilka avlägsna djup eller himlar brann dina ögons eld?
På vilka vingar vågade han stiga?
Vad var det för hand som vågade gripa elden?

Det var en gång en flicka, som bodde i ett stort slott i ett land långt borta. Flickan var perfektion, både vacker och klok. Detta fick hennes far och mor, Kungen och Drottningen, att drabbas av girighet och de låste in flickan i ett högt torn. Tornet saknade dörrar och fönster, men var helt gjort i glas så att alla som skulle gå förbi kunde se och avundas hur vacker deras dotter var...

-"Sträck på dig. Rakare! Rakare!" Rösten hetsade på henne.
Hon försökte sträcka på sig mer, men korsettens obekväma pinnar borrade sig in i hennes vita rygg och hindrade henne från att kunna räta på ryggen mer.
-"Jag kan inte... det gör ont" viskade hon, och den plötsliga smärtan från ett par elaka fingrar som hårt drog i hennes hår fick henne att nästan ramla baklänges.
-" Sluta löjla dig, och räta mer på ryggen! Vill man vara fin får man lida pin, älskling!" Rösten var sammetslen av falskhet, men hon bet ändå hårt ihop käkarna och rätade långsamt på ryggen. De hårda stålpinnarna borrade sig hänsynslöst in i huden, fick henne att vilja skrika ut av smärta. Men hon rörde inte en min. De skulle inte få se henne reagera, att skrika är ett tecken på en känsla. Att man lever. Att man är något. Hon stod så, stilla, tills stegen från Rösten tystnat och hon var ensam. Långsamt vände hon sig för att möta en av de hundratals speglar som omringade henne dagligen. Dömde henne. Visade henne varje fel hon gjorde. En docka stirrade tillbaka på henne. Perfektion! Perfektion! Vit len hy. Röda läppar. Stora blå ögon. Vad hon önskade att någon gång få se in i spegeln och se något levande. Ett dunkande hjärta under den vita hyn. Ett leende på de röda läpparna. En glimt i de blå ögonen. Hon vek undan blicken från dockan i spegeln.

Flickan satt inne i sitt glastorn dag efter dag, år efter år. De första åren stod hon oftast vid en av de genomskinliga väggarna, medan ögonen lyste utav en brinnande längtan efter frihet. Efter några år satt hon vid väggen, med pannan lutad mot glaset mellan henne och omvärlden, och händerna knäppta i en tyst bön. Hon önskade att bli räddad, att hennes prins skulle komma och att hon skulle få leva lycklig i alla sina dagar. Precis som i alla andra sagor. Hon väntade.

-" Skynda dig! Varför är du alltid så långsam? Ingen tycker om långsamma människor. Jag vill inte att du ska komma sent, det kommer få folk att prata."
Den anklagade Rösten fick henne att rycka till som om hon hade blivit träffad av en piska. Hon snurrade runt och stod öga mot öga med Rösten, och nickade tillslut långsamt.
-" Förlåt. Jag kommer."
Kuvad. Hon var så kuvad. Med långsamma, inövade graciösa, steg gick hon fram mot dörren. Stannade upp, och såg bak mot spegeln. Vad är perfektion? Hon betraktade sig själv. Dockan. Skönheten. Odjuret. Vad är ondska? Vad är svaghet? Vad är mod? Utan att svara på de egna frågorna, då hon inte fann svar, gick hon ut genom dörren för att följa Rösten.

Sitt här. Tala nu. Le. Le din jävel! Alla människor omkring henne, som dyrkade henne. Henne? Dockan. Alla människor omkring henne, som dyrkade dockan.

Åren fortsatte gå, och flickan fortsatte vänta. Vänta på sin prins, vänta på sin lycka och vänta på sin fantastiska framtid. Folket utanför fortsatte gå förbi, stirra och beundra. De vinkade aldrig, som om hon inte riktigt fanns. Hon var bara Flickan i Glastornet. Bara en dröm, onårbar där bakom glaset. Tillslut orkade inte flickan längre sitta precis vid väggarna, utan satt i mitten av det stora rummet och försökte att med hjälp av händerna skyla sitt ansikte från andras ögon. Men hon fortsatte väntas. Hoppas. Ty, det sägs att hoppet är det som lämnar människan sist.

Efter att ha granskats i hårda ögon allt för länge och fått le tills läpparna ömmade stod hon nu återigen inne i det där rummet. Med alla avslöjande speglar. Dörren stängs bakom henne. Nyckeln vrids om i låset. Fast, fängslad. Med tiotals kopior av sig själv. Hon gick fram för att sjunka ner på sängen, höja händerna för att lägga dem över ögonen. Försöka dölja sig för sitt eget kritiska hat. Hon ville inte vara ensam. Hon önskade att någon skulle komma, ta hand om henne, krama om henne och finnas. Bara finnas där. Varför var hon så ensam? Varför lämnade alla henne? Vad är ensamhet? Vad är hon? Varför alla dumma jävla frågor som hon inte kan besvara på själv? Vart är Han som ska svara på dem?

Han som ska säga att dem tillsammans är perfektion. Att ondska är att inte låta någon leva sitt liv. Att svaghet är ett ord som inte existerar nu när han är här, och att mod är att låta sig falla med någon utan att ställa frågor. Säga att hon inte var ensam, och att han inte skulle lämna henne. Att han skulle falla med henne, och krossas mot all jävla skit. Att hon skulle slippa krossas ensam. Vart är han?

Vart är han? Vart är hennes prins, med rustningen och hästen? Han som skulle rädda henne ur tornet, som skulle älska henne och ta med henne till sitt kungarike och göra henne till drottning? Flickan gick runt i det runda rum som var hennes fängelse. Valde att inte möta betraktarnas ögon. Tårarna vällde upp i de safirblå ögonen, och något gjorde så fruktansvärt ont i henne. Så fruktansvärt ont. "Jag väntar på dig!" skrek hon, innan hon föll ihop gråtandes på stengolvet. Betraktarna rörde in en min, de brydde sig inte. De orkade inte bry sig. Att flickan grät, gav dem en sorts självbelåtenhet. Hon var vacker, hon var klok, och så speciell. Men hon grät. Hon var olycklig. Ha. Ha ha ha.

I ett försök att undvika känslan av att de fyra väggarna stängde in henne i en liten bur, smällde hon upp dörrarna till balkongen. La de vita händerna mot det kalla stenräcket. Den kyliga luften värkte i lungorna. Hon låter de safirblå ögonen se ut över skogen, se bort mot horisonten och solen som gled ner i dess grav.
-"Åh, snälla solen. Låg mig gå med dig ner." viskade hon kraftlöst, innan hon gled ner sittandes. Maktlös. Trött. Kuvad. Kuvad. Kuvad. Hon brydde sig inte om att tårarna började rinna, de kom som vänner. De lättade det eviga trycket runt hennes hjärta. De rullade ner längst de lena kinderna, smekte bort en del av perfektionen. Hon slöt ögonen, och bad för en sista gång att någon skulle torka bort tårarna. Då hon slog upp ögonen var hon fortfarande ensam. Vad är ensamhet?

Ensamhet är att vara oälskad. Ensamhet är att finna sig själv möta varje morgon med ögon som bara vill blunda igen, ensamhet är att lägga sig i en kall säng där ingen varm kropps hjärta slår för dig. Perfektion hjälper inte mot ensamhet. Hon var perfekt. Hon var ensam. Hon ville inte vara ensam mer. Vad är mod, utan Han här? Mod är att våga.

De förvirrade tankarna fick henne att ställa sig upp, att beslutsamt klättra upp på balkongens breda stenräcke. Hon höll ut armarna, kände sig som en fågel. För första gången, något liknande frihet. Rösten var inte här, Rösten kunde inte stoppa henne. Han var inte här för att falla med henne. Hon föll.

Prinsen kom aldrig. Åren gick. Flickan vart gammal, ful och rynkig. Ingen ville längre betrakta henne, hennes föräldrar ville inte längre veta av henne. Istället målade de Glastornet svart, så att ingen längre kunde se hur ful deras dotter blivit. Flickan dog väntandes. Ensam.

Hennes dockliknande kropp slog emot skiten där nere, stenarna trängde sig in i den mjölkvita huden, kvistar slet sönder hennes kläder och blodet började långsamt täcka över perfektionen. Ett leende. Triumf. Vad är perfektion? Inte hon. Inte längre. De blå ögonen såg mot himlen. Orörliga. Stela. Döda. Hon dog ensam. Men hon dog fallandes.

Och vilken skuldra, och vilken konstförfarenhet kunde tvinga ditt hjärtas tågor?
Då stjärnorna kastade ner sina spjut, och vattnade himlen med sina tårar... log han då över sitt verk?

Den som skapade lammet... skapade han dig?