Edelweiss

Valerie hade aldrig trott att ett telefonsamtal kunde förändra så mycket. Kunde få en hel människans värld att bara rasa samman, vittra till ingenting. Att den irriterande ringsignalen av McFlys gamla  låt Obviously skulle vara början på en levande mardröm. Men det var just det som hände, en vanlig aprilmorgon...

-"Ät upp ägget, Jake!" befallde Valerie, samtidigt som hon sträckte ut handen för att precis
hinna få tag i Tyrones randiga skjorta. Tyrone ville inte heller ha sitt ägg, och inte baconet
heller och hade gjort ett tappert försök att smita undan. Och misslyckats, eftersom Valerie
var alltför van med hans små rymningsförsök.
-" Men mamma!" klagade Jake, den äldsta av Valeries och hennes mans Dougies 3 sönder, och massakerade
lätt ägget med gaffeln. "Jag behöver aldrig äta upp för pappa!"
Valerie drog upp den sprattlande Tyrone i famnen och vände sig med ett ljuvt leende mot Jake.-"Men pappa är inte här,
eller hur? Ät." sa hon, samtidigt som hon tryckte ner Tyrone på stolen igen.
Jake gjorde en sur grimas med hela ansiktet, innan han långsamt och med ett oerhört plågat uttryck började äta. Valerie betraktade honom roat, innan hon gick fram till den yngsta av sönerna - Benjamin. Mjukt drog hon fingrarna över hans vitblonda kaluffs, innan hon lutade sig fram för att skära upp baconen åt honom. Han var bara 5, och behövde fortfarande lite hjälp med att äta. Ser sedan fort upp då Jake ger ifrån sig ett skrik, och lägger ner besticken igen.
-" MAMMA! TYRONE KASTADE BACONET PÅ MIG !" gallskrek Jake och började genast lassa upp ägget på gaffeln
för att kasta tillbaka på lillebrodern, som just nu satt och skrattade triumferande.
Valerie skyndande sig fram för att ta tag i Jakes handled.
-" Sluta, båda två! Om ni inte slutar..." ser mellan dem båda, med överdriven allvarlighet. " Kommer inte pappa
hem idag, utan nästa månad!"
De båda bröderna stannade upp, och såg på henne med uppspärrade ögon.
-" Himmel och pannkaka, ät kapten!" hojtade Tyrone högt till sin storebror, innan han började kasta i sig maten.
Alla pojkarna dyrkade sin pappa, som nästan var mer som en lekkamrat än pappa till dem. Valerie tyckte ibland det
kändes som om hon hade 4 söner, istället för 3 och en man.
Tyvärr var Dougie inte hemma mycket, då han ofta var iväg på konserter eller liknande med sitt band - McFly. Varenda
gång Dougie åkte iväg, var det ett jäkla liv hemma. Sönerna dyrkade sin mamma, men hon var bara inte samma sak
som pappa. De saknade honom alltid enormkt mycket, och Valerie var tvungen att sitta uppe med Benjamin länge
de första nätterna då han saknar Dougie. Och det gör ingenting för henne egentligen, då hon gärna ligger där bredvid
Benjamin. Hon avskyr då Dougie är borta, och hon får lov att ligga helt ensam i den stora dubbelsängen. Pinsamt nog
brukade hon krama om kuddar ibland, bara för att försöka få sin hjärna att tro att Dougie är hemma.

Valerie väcktes ur sina tankar av gitarr ackord, och sedan Dannys röst som börjar sjunga på låten Obviously. Det är
deras telefonsignal, och Valerie har velat byta i 2 år men blir alltid nerröstad. Nu kunde hela familjen låten utantill, och
de tre pojkarna hade börjat vråla med och Valerie lade händerna för öronen.
-" Herregud, jag lever i ett zoo..." mumlade hon medan hon rusade ut mot hallen för att svara i telefonen istället. Då hon
såg mot den stora klockan, spratt det till inom henne. Det var antagligen Dougie, han brukade ringa vid den här tiden!
Ivrig som ett barn på julafton rätade hon till håret, även fast Dougie inte skulle se det, och tog upp luren.
-" Valerie!" kvittrade hon i luren, och väntade på att få höra Dougie's glada röst halvskrika 'Godmorgon, älskling!'.
Istället möttes hon av en mörk mansröst, som var alldeles skorvlig och hes.
-" God morgon Valerie... Matthew Fletcher här" sade den långsamt.
Valerie visste mycket väl vem det var, han var manager till McFly och en riktigt trevlig karl. Dock hade hon blivit
väldigt besviken på att det inte var Dougie som ringt, och försökte dölja det så gott hon kunde.
-" Åh, jaha! Hej på dig, Fletch!" sa hon, inte lika kvittrande som innan.
-"Jag har tyvärr... dåliga nyheter, hjärtat. Du borde sätta dig ner..." sade Matthew, långsamt och tydligt som om han
pratade till ett barn. Genast började Valeries hjärta slå hårdare, nästan så det gjorde ont. Långsamt sjönk hon ner i
fotöljen, och tog ett hårdare tag om telefonluren.
-" V...vad har hänt..?" pep hon tyst och stirrade rakt in i väggen på andra sidan.
-" Det är Dougie... han tog en överdos igår kväll, och läkarna kunde inte göra något... han är död, Valerie."
Valerie kände det som ett knytnävslag i magen, och hon drog häftigt efter andan utan att känna hur luften kom ner till
lungorna.
-"Nej... nej... det är bara ett skämt... säg att du skojar..?" bad hon panikslaget, och kändes hur hjärtat nästan slog sig
ut från bröstet.
-" Hjärtat, jag önskar att jag skojade..." mumlade Matthew sorgset, och var nästan på gränsen att börja gråta då han
nästan kunde höra dit hur hennes värld föll samman.
Valerie kände hur paniken tog över, och förtvivlan tycktes nästan kväva vartenda andetag. I en enda rörelse flög hon upp
ur fotöljen, för att kasta telefonen rakt in i väggen framför henne. Med ett smärtfullt kvidande sjönk hon ihop på golvet och
tårarna tryckte på men verkade inte kunna nå ögonen. Han kunde inte vara död. Inte hennes Dougie. Hur skulle hon
kunna leva utan honom?! Utan hans skratt, hans leende, hans sätt att kunna läsa henne som en öppen bok eller sättet
han drog fingrarna genom hennes hår? Hur han kysste henne på halsen tills hon vaknade då hon sov för länge, sitta och sura då hon ätit upp alla snickersbitarna ur godispåsen? Med ett hjärtskärande kvidande, slog hon ansiktet för händerna och gungade lätt fram och tillbaka.

På något sätt, hade Valerie lyckats få iväg barnen till skola respektive dagis. Hon visste in hur, hade bara gått på autopilot och inte kunnat förmå sig till att berätta för dem om att deras stora idol dött. Långsamt sjönk hon ner i soffan i det gigantiska vardagsrummet, och såg sig om. Vart hon än såg, kändes det som om rakblad obarmhärtigt skar rakt
över hjärtat. Hela rummet var fullt med minnen. Långsamt började tårarna äntligen rinna nerför hennes kinder, och hon
började förtvivlat snyfta så hela kroppen skakade. Hon tog upp en av de stora kuddarna och kramade krampaktigt om
den, medan blicken letade sig runt i rummet som hon gått förbi så många gånger utan att tänka på allt varenda sak betydde. Bokhyllorna som Valerie prompt skulle ha för att de var snygga medan Dougie gnällde över att de inte ens hade några böcker att fylla den med och att de istället skulle köpa något kul att ha där istället. Men Valerie hade inte gett med sig, och för att bevisa att de visst hade något att fylla dem med... hade hon fyllt dem med modetidningar. Dougie hade skrattat så mycket åt henne då, att han nästan ramlat ihop. Minnet av det, fick henne bara att gråta mer nu. Fast det var bra minnen. Och där var den fula bruna elefantstatyn från Gambia som Dougie köpt, och som inte alls passade in i
deras ljusa vardagsrum. Valerie hade flera gånger försökt gömma undan den, men Dougie hade hittat den gång på gång och tagit tillbaka den. Han envisades med att säga att han skulle köpa en riktig elefant om han inte fick ha den i vardagsrummet, och eftersom Valerie tog hotet på allvar och knappast ville ha en riktig elefant... lät hon den stå. Nu när hon såg den stå där och stirra på henne med sina stenögon, hatade hon den ännu mer. Som om det var elefantens fel att Dougie var borta.  Glasbordet som alltid var fullt med ölflaskor då Dougie var hemma, fläkten som levde sitt egna liv och vaserna de fått från Dougies mamma Samantha... alla bara stod där som om inget hänt. Som om det inte märkt att jorden slutat snurra, och solljuset blivit lika irriterande som en ensam fluga då man ska sova.

Tillslut nådde hennes blick bröllopsfotot, och hjärtat hoppade över ett slag. Att se Dougie på bild, gav henne en känsla av att han inte alls var borta. Han skulle komma hem ikväll, och snurra runt henne i luften och krama henne så hårt så hon nästan inte fick luft. Sen skulle han spendera kvällen med att berätta om det han gjort, tills pojkarna somnade. Sedan skulle Valerie få ha Dougie för sig själv hela natten, och de skulle sitta i köket och bara prata...

Men nu skulle de aldrig göra så igen. Aldrig...

Valerie bet sig hårt i läppen, och öppnade ögonen som hon automatiskt slutit. Hade blicken kvar på bröllopsfotot... det hade varit en perfekt dag... Långsamt sökte hon med den rödgråtna blicken över det stora fotografiet, letar upp alla detaljer. De står lätt vända mot varandra, så de kan se varandra i ögonen, och ler stort båda två. Med varsin hand, som de håller fram mellan varandra, bildar de ett hjärta. Valerie fastnat med blicken på hjärtat, och sluter sedan ögonen igen.
Hon önskade att det bara var en mardröm, att hon skulle vakna snart av att Jake och Tyrone högljutt bråkade. Spendera
morgonen med att sucka åt sina 4 vilda pojkar, äkta maken inräknad, även fast hon inombords log. Att allt bara skulle
vara normalt. Men aldrig mer skulle det vara så. Aldrig aldrig aldrig... Från och med nu var det ordet hon avskydde mest.
Aldrig. Vilken hemsk innebörd det har. Aldrig få träffa Dougie igen. Aldrig få kyssa honom igen. Aldrig se honom leka med sönerna. Aldrig. Långsamt öppnade hon ögonen igen, och såg på fotot. Ställde sig sedan upp och med bestämda steg gick hon fram till den stora bilden, och med ett gråtblandat skrik slet hon av det från väggen. Under högljudd gråt, gick hon på elefanten och välte den hårt i golvet, innan hon började riva ner alla modetidningar från bokhyllan. Sedan sjönk hon ner sittandes, mitt i röran bland modetidningar och kramade hårt om sig själv medan hon förtvivlat snyftade.
-" Jag hatar dig... varför lämnar du mig? Jag kan inte leva utan dig..." grät hon och gömde ansikte i händerna. "Du var mitt allt..."

En sorts... vrickad fanfic. Ja, jag vet inte ens själv, haha. Helt påhittad såklart, Dougie kommer verkligen inte dö av någon överdos! Det var meningen att den skulle bli längre, så har ett halvt kapitel till men kortade av den.

Everything is gonna be alright...
Everything is gonna be alright...
Everything is gonna be alright...

-"I love you... you know that, right?" viskade Sanjin i mitt öra, samtidigt som han höll om mig bakifrån. Jag fnittrade till och nickade, innan jag långsamt vände mig om för att låta min grå blick möta hans bruna. Jag älskade att se in i hans ögon, de var sådär härligt mörkbruna. Så trygga, och varma. Han behövde egentligen aldrig säga att han älskade mig, för hans blick skrek ut orden så fort han såg på mig. Jag ställde mig lätt på tå för att ge honom en fjäderlätt kyss på läpparna, innan jag med ett fnitter knuffade honom ifrån mig för att börja springa bort mot vardagsrummet. Det tog inte heller lång tid innan Sanjin hunnit ifatt mig, och tacklat ner mig i soffan. Jag hade aldrig varit speciellt duktig på att springa, och att fnittra samtidigt som jag sprang var rena rama träningspasset! Då vi låg där och mös i soffan, och jag strök min lilla bleka hand över hans svarta stubbade hår tänkte jag återigen samma tanke som tänkt i nästan 1 år. Hur kunde han blivit min? Sanjin, var älskad av alla. Ingen överdrift. Alla verkligen dyrkade honom, och det är inte svårt att förstå. Vänligare människa finns inte, han utstrålar sådan trygghet och  ett sånt mod. En riktig "Jonathan Lejonhjärta" människa. Att han kunde bli kär i någon som mig, var ett mirakel. Jag var en vanlig amerikansk tjej, kort som attan och smal som en sticka trots att jag åt som en häst. Intetsägande grå ögon, och ett brunfärgat axellångt hår som aldrig verkade lyda. Men ändå var det mig, MIG, som han älskade. Som sagt..ett mirakel. Han var ett mirakel för mig. Mitt mirakel, Sanjin Nukic.

-"If you had to choose, that everything you ate tasted ladybird pee, or eat a plate with toe nails?"
Sanjin skrattade och såg ner på mig med sitt breda leende, och rynkade sedan pannan i ett fundersamt uttryck.
-" Let me se... the ladybird stuff would be a lifetime punishment while the toenails just would be temporary ..."
Jag skrattade till och knuffade lätt till honom med höften.
-"Come on, Mr Turtle! Answer!"
-"But hurry hurry at you to!" skrattade han. "I think I'll go with the toe nails... Yummie!"
Jag gav ifrån mig ett äcklat ljud, innan jag började skratta jag med. Bara tanken på att äta en tallrik med avklippta tånaglar fick det att vända sig i magen på mig, vad äckligt liksom! Sanjin skrattade åt mig, och släppte min hand för att sedan kunna lägga armen om mina axlar. Med en belåten liten suck gled jag in intill honom då vi gick mot skolan.
-"Do you know what we'll do after school?" frågade Sanjin plötsligt, och såg ner på mig. Nyfiket såg jag upp på honom
och skakade på huvudet.
-" No, no idea... what?" undrade jag, och strök undan en brun hårlock som fallit ner i ögonen.
-" Good ..." log bara Sanjin hemlighetsfullt. "Then I'm much better at plan something on the sly then I thought..."
Jag började skratta och slog lätt till honom i magen, så han började skratta han också. Sedan lutade han sig ner och kysste mig, och jag slöt ögonen och önskade att tiden skulle stanna. Bli som en magisk bubbla runt oss så vi kan stå här så länge vi vill. Men det kunde vi givetvis inte. Skolan väntade. S:t Rogers High... ett helvete på jorden. Eller ja, det var det förut. Nu hade jag Sanjin. Tyvärr gick han inte i min klass, utan i en parallellklass. Men fortfarande... en skymt  av hans breda leende mot mig skulle kunna få mig att tycka att stå i ösregn ute i Amazonas skulle verka toppen. Långsamt satte jag mig ner i skolbänken, och vände blicken mot min bänkkamrat. Det var som vanligt Ana Taylor, även kallad min bästa vän. Vi hade känt varandra sen dagis, och det fanns ingen bättre vän än Ana.
-"We're going to the market at friday... want to join?!" undrade hon, halvviskandes och med ett undrande leende. "You can bring Sanjin if you want!"
Då log jag mot henne, och nickade. Det som var underbart med Ana, var att hon inte blev sur om jag ville ha med Sanjin. Hon gillade honom också, och Anas pojkvän Rick nästan dyrkade Sanjin. Det var nog mest för att båda gick i skolans basketlag, och Sanjin mer eller mindre var stjärnan. Ändå var han inte divig, eller snobbig. Alltid ödmjuk, alltid leendes och passade alltid om det fanns möjlighet till bättre avslut. Han tänkte helt enkelt inte på sig själv hela tiden... Mina tankar avbröts utav Anas armbåge, och jag tittade upp på magistern som stod och pratade om något vid tavlan. Woupsie... genast började jag anteckna, för att missa lektioner sista året var inte det bästa om man ville gå ut med höga betyg och bli veterinär som jag tänkt. Då skolklockan ringde ut för lunch, skyndade jag och Ana mot skåpen för att kunna lämna in böckerna. Vi skulle träffa Sanjin och Rick vid ingången för att äta, och de var säkert redan där... Jag menar, de hade skåpen närmare matsalen. Jag skyndade mig dit och kastade mig med armarna runt Sanjins hals. Gosade riktigt in ansiktet vid hans hals, och mumlade att jag saknat honom. Ändå hade jag bara varit ifrån honom några timmar, men jag kände mig så mycket starkare i hans sällskap. Innan jag träffat honom var jag så otroligt svag, bräcklig och blyg. Det var skillnad nu. Han hade räddat mig, från min familj och börjat bära en del av min börda på hans axlar. Han tröttnade aldrig på mig och mina mardrömmar. Min älskade Sanjin...

Maten var väl inte det godaste, det var spaghetti med någon sorts "himmelsk köttfärsås" till. Alltså, de hade tagit alla rester från grönsakerna som blivit över tidigare och haft i. Inte speciellt gott... men å andra sidan, varför klaga? Vi fick iallafall mat!

-" Okey, Sanjin och Wendy, listen to what Ana said yesterday!" sa Rick högt, för att överrösta Anas tjatter, och såg på mig. " She honestly believed that Australia was a country in Europe!"
Både jag och Sanjin började skratta, vi kunde mycket väl se framför oss att Ana skulle kunna säga något sådant. Hon är ju inte precis den smartaste människan!
-" But hey, Rick, you should shut up! You thought Russian Blue was a sea in Russia!" kontrade Ana, och såg menande
på mig och Sanjin. " And as a matter of fact... it's a cat."
Jag började skratta så mycket så att jag tappade gaffeln på tallriken så det tjongade till så de nästan måste hört bort till Kina. Alla vi fyra började skratta ännu mer, och vi brydde oss inte om hur mycket vi lät. Ljudnivån i matsalen var ändå på gränsen till förbjuden. Då vi äntligen lugnat ner oss, märkte vi hur alla hade vänt uppmärksamheten mot ett bord... Fundersamt ställde vi oss också upp, för att kunna se vad som hände. På bordet stod den småfeta, och ständigt mobbade, Daniel Nelson. Man såg tydligt att han gråtit, men ändå... vart var alla glåporden? Varför kallade ingen honom tönt, misslyckad eller tjock? Snart var det helt tyst i matsalen. Man kunde hört en knappnål falla.
-" You think you are so perfect... you think you can call people anything without getting consequences... " Daniel talade lågt, men alla hörde vartenda ord. Oron började tydligt sprida sig, och jag kände Sanjins hand mot min axel. " I'm gonna show you.... I'm gonna fucking show you that you're also human and vulnerable. I'm gonna fucking show you!"

Daniel höjde handen, och började vilt skjuta omkring sig med pistolen. Paniken bröt ut, och folk skrek, grät och nästan mosade varandra för att komma ut till dörren... som var låst! Daniel hade låst matsalsdörren! Jag hade stått som paralyserad, oförmögen att kunna röra mig pågrund av rädslan. Vad händer? Varför händer det här!? Plötsligt känner jag hur någon med ett starkt ryck drar ner mig på golvet, och in underbordet. Snart har jag Sanjins starka armar om mig, och han vaggar mig.
-"Everything is gonna be alright, love... everything is gonna be alright... everything is gonna be alright..." viskade han i mitt öra. Om och om igen. Allt kommer bli bra.
Jag trodde honom.. det kändes som om allt skulle kunna bli bra nu. Han var där. Sanjin var där. Jag borrade in mitt ansikte mot hans bröstkorg, och han höll det kvar där. Han verkade inte vilja att jag skulle se mig omkring, men även om jag inte såg så hörde jag... Jag hörde gråten, jag hörde alla orden. Hörde skotten.

Denna novell är tyvärr inte fullständig. Jag funderar på att skriva klart den, men med tanke på att jag skrev den för rätt länge sen så kanske det inte alls blir likadant... we'll see.

- "Det... gör så ont..."
Han skakade på huvudet åt henne, och strök hennes kind.
- "Håll ut, du kommer klara det.. du kommer klara det..."
Hennes huvud föll långsamt åt sidan, och de rynkor som tidigare visat upp alla de smärtor hon kände började slätas ut.
- "Nej.. stanna kvar hos mig... håll ut.. håll ut!"
Greppet hon tidigare haft om hans skjorta lättades upp och den lilla handen föll ner mot den blodfläckade asfalten. Det var över. Hon var borta. Hon. Hon!

Love is watching someone die.

Det var inte så han trodde han skulle förlora henne. Det var inte så det var menat att sluta. Det kändes som om hans hjärta exploderade då hon låg livlös i hans armar. Det värkte i hela hans kropp, det kändes som om någon slet, bet och sparkade på hans hjärta.
- "Lev...börja lev... lev... lev... lev..."
Han upprepade orden medan han kramade om henne hårdare, som om han trodde att hon skulle börja leva ifall han bara ville det riktigt mycket. Som om hon skulle falla ut i ett av sina lekfulla leenden och slå upp de där vackra ögonen, som en gång varit fulla av liv och känsla. Nu var de kalla, förstelnade och alla känslor var uttappade ur dem likt hur trädet såg dött ut utan sina färgglada blad.

Han hörde knappt skriken omkring sig. Han hörde inte sirenernas ångestframkallande tjut. Allt som hördes var hans egna andetag, och det uteblivna ljudet av hennes. Hans händer drogs över hennes fortfarande varma, unga kropp. Blodet från kulhålet färgade hans händer röda, och han kände hur frustrationen och paniken började ta över.
- "Sluta! Lev! Lev!"
Han skrek åt hennes livlösa ansikte. Hur kunde hon dö?! Hur kunde hon lämna honom? För sekunden blev han arg på henne, bara på henne och det grymma sätt hon försvunnit ur hans värld på. Han började skaka hennes kropp, men då hennes bruna, tjocka hår blottade det vackra ansiktet än mer brast han ut i gråt. En gråt, där varje snyftning kändes som om hjärtat försökte ta sig ut ur kroppen och där varje tår verkade bränna sig in i hans kinders hud.

Det skulle vart den bästa natten i deras liv. Inte natten då allt de drömt om, allt de velat, försvann lika fort som en vildfågel tar till flykten då man tillslut öppnat buren. Då hon kommit ner för trappan i den där klänningen, med det där leende, hade han inte vetat att någons hat mot henne skulle radera det där leendet för alltid. Att någon skulle avsluta hennes liv, genom att skjuta järn mot hennes mjuka lena hud.
Han tänkte, att han önskat att han sagt att hon varit vacker. Istället för att klaga över de minutrar hon var sen.

Han drog den lealösa kroppen närmare sin, och försökte förtvivlat stryka bort hennes bruna hår ur hennes ansikte. Blodet på hans händer lämnade långa spår i hennes ansikte. Han lutade sig ner mot henne, begravde för sista gången näsan i de mjuka lockarna. Drog in den välbekanta schampodoften, som nu blandades svagt med den bittra aromen av blod.
-" Lämna mig inte... snälla...snälla... snälla... "
Han upprepade ordet tills det verkade vara främmande för honom, och det var knappt så han märkte hur armar började försöka lirka henne ur hans famn. Då han kände hur han började tappa greppet om henne, såg han upp för att se ner mot hennes tomma, blodiga ansikte och viska:
- "Du är vacker... du är så jävla vacker älskling..."
Sedan släppte han taget.

So who's gonna watch you die...?

This is the way that we love,
Like it's forever.
Then live the rest of our life,
But not together.

Så stod dem där. Vad skulle de säga? Orden hade tagit slut. Efter 3 år tillsammans, var de
borta. Han och Hon kollade på varandra, men så fort blickarna mötte varandra veks de ner
i den bruna mattan.
-"Så... ska jag hämta mina saker imorgon?" frågade han.
Hon ryckte på axlarna, och pillade bort ett osynligt dammkorn från armen.
-"Pröva, jag kanske inte kommer vara hemma." sa Hon tyst, lite trotsigt.
-"Åh..." mumlade Han. "Ska jag behålla nyckeln så jag kan komma in ändå?"
-"Nej."
Så vart det tyst igen. Det enda som bröt tystnaden var skramlet av nycklar då Han febrilt
försöker få loss den där gamla nyckeln. Som Han använt så många gånger, och som Han nu
aldrig mer skulle använda. Skulle någon annan man hålla den i handen, och stoppa den i
det här nyckelhålet för att få komma in till Henne? Han svalde, och släppte sedan nyckeln
på mattan. Där fick den ligga, för Hon tog inte upp den. Hon ville inte känna dess värme
efter att den legat i Hans hand.

If anything should happen, I guess I wish you well
A little bit of heaven, but a little bit of hell

-"Jag går nu..." sa Han, tyst och lite dröjande.
-" Gör det du." sa Hon.
Han lade handen mot dörrhandtaget, och såg på Henne igen. Hon hade tårar i ögonen 
nu, och hade det varit för 1 år sedan hade det varit Han som hjälpt till att torka dem. Nu
var Han orsaken. Det sved till i hjärtat. Han visste att det var det där såret, som
växt med takt i att deras förhållande långsamt ruttnade, som blivit djupare. Långsamt
tryckte han ner handtaget, och såg ut i det tomma trapphuset. Såg bak mot Henne igen.
-"Så... det här är hejdå?"
Hon stod tyst en stund, innan Hon nickade.
-"Det här är hejdå."

This is the hardest story that I've ever told
No hope, or love, or glory
Happy endings gone forever more

Då Han tog första steget ut i trapphuset, ville Hon stoppa honom. Säga åt dem att pröva
igen, och försöka få allt bra. Men innerst inne, visste Hon att det här var slutet. Det var
slutet på deras saga, det var inte meningen att dem skulle vara med varandra. Det fanns
inga tecken på att de skulle leva och dö tillsammans. Ändå gjorde det ont, på ställen
Hon inte ens visste om att det kunde göra ont på.
-"Ska jag ri..." började Han, men Hon avbröt fort.
-"Ring mig aldrig."
Han nickade kort, och gav henne en sista blick med de där vilda ögonen som förut gav
henne lyckliga rysningar. Nu var rysningarna borta, och blicken gjorde bara klumpen i
Hennes hals vassare. Då dörren stängdes igen efter Honom för sista gången , sjönk det
in i Henne vad Hennes sista ord var till Honom. Han var egentligen inte värd dem. Han
hade funnits vid hennes sida i 3 år, det var inte Hans fel att känslorna tog slut. Hon tog
några steg mot dörren, men ångrade sig. Så istället för att säga det till Honom, de där
orden som hon skulle sagt, så sade hon det till väggarna. De där väggarna som tidigare
var fyllda med fotografier på dem tillsammans.
-"Jag kommer sakna dig."

If I pretend that nothin' ever went wrong, I can get to my sleep
I can think that we just carried on