Edelweiss

Valerie hade aldrig trott att ett telefonsamtal kunde förändra så mycket. Kunde få en hel människans värld att bara rasa samman, vittra till ingenting. Att den irriterande ringsignalen av McFlys gamla  låt Obviously skulle vara början på en levande mardröm. Men det var just det som hände, en vanlig aprilmorgon...

-"Ät upp ägget, Jake!" befallde Valerie, samtidigt som hon sträckte ut handen för att precis
hinna få tag i Tyrones randiga skjorta. Tyrone ville inte heller ha sitt ägg, och inte baconet
heller och hade gjort ett tappert försök att smita undan. Och misslyckats, eftersom Valerie
var alltför van med hans små rymningsförsök.
-" Men mamma!" klagade Jake, den äldsta av Valeries och hennes mans Dougies 3 sönder, och massakerade
lätt ägget med gaffeln. "Jag behöver aldrig äta upp för pappa!"
Valerie drog upp den sprattlande Tyrone i famnen och vände sig med ett ljuvt leende mot Jake.-"Men pappa är inte här,
eller hur? Ät." sa hon, samtidigt som hon tryckte ner Tyrone på stolen igen.
Jake gjorde en sur grimas med hela ansiktet, innan han långsamt och med ett oerhört plågat uttryck började äta. Valerie betraktade honom roat, innan hon gick fram till den yngsta av sönerna - Benjamin. Mjukt drog hon fingrarna över hans vitblonda kaluffs, innan hon lutade sig fram för att skära upp baconen åt honom. Han var bara 5, och behövde fortfarande lite hjälp med att äta. Ser sedan fort upp då Jake ger ifrån sig ett skrik, och lägger ner besticken igen.
-" MAMMA! TYRONE KASTADE BACONET PÅ MIG !" gallskrek Jake och började genast lassa upp ägget på gaffeln
för att kasta tillbaka på lillebrodern, som just nu satt och skrattade triumferande.
Valerie skyndande sig fram för att ta tag i Jakes handled.
-" Sluta, båda två! Om ni inte slutar..." ser mellan dem båda, med överdriven allvarlighet. " Kommer inte pappa
hem idag, utan nästa månad!"
De båda bröderna stannade upp, och såg på henne med uppspärrade ögon.
-" Himmel och pannkaka, ät kapten!" hojtade Tyrone högt till sin storebror, innan han började kasta i sig maten.
Alla pojkarna dyrkade sin pappa, som nästan var mer som en lekkamrat än pappa till dem. Valerie tyckte ibland det
kändes som om hon hade 4 söner, istället för 3 och en man.
Tyvärr var Dougie inte hemma mycket, då han ofta var iväg på konserter eller liknande med sitt band - McFly. Varenda
gång Dougie åkte iväg, var det ett jäkla liv hemma. Sönerna dyrkade sin mamma, men hon var bara inte samma sak
som pappa. De saknade honom alltid enormkt mycket, och Valerie var tvungen att sitta uppe med Benjamin länge
de första nätterna då han saknar Dougie. Och det gör ingenting för henne egentligen, då hon gärna ligger där bredvid
Benjamin. Hon avskyr då Dougie är borta, och hon får lov att ligga helt ensam i den stora dubbelsängen. Pinsamt nog
brukade hon krama om kuddar ibland, bara för att försöka få sin hjärna att tro att Dougie är hemma.

Valerie väcktes ur sina tankar av gitarr ackord, och sedan Dannys röst som börjar sjunga på låten Obviously. Det är
deras telefonsignal, och Valerie har velat byta i 2 år men blir alltid nerröstad. Nu kunde hela familjen låten utantill, och
de tre pojkarna hade börjat vråla med och Valerie lade händerna för öronen.
-" Herregud, jag lever i ett zoo..." mumlade hon medan hon rusade ut mot hallen för att svara i telefonen istället. Då hon
såg mot den stora klockan, spratt det till inom henne. Det var antagligen Dougie, han brukade ringa vid den här tiden!
Ivrig som ett barn på julafton rätade hon till håret, även fast Dougie inte skulle se det, och tog upp luren.
-" Valerie!" kvittrade hon i luren, och väntade på att få höra Dougie's glada röst halvskrika 'Godmorgon, älskling!'.
Istället möttes hon av en mörk mansröst, som var alldeles skorvlig och hes.
-" God morgon Valerie... Matthew Fletcher här" sade den långsamt.
Valerie visste mycket väl vem det var, han var manager till McFly och en riktigt trevlig karl. Dock hade hon blivit
väldigt besviken på att det inte var Dougie som ringt, och försökte dölja det så gott hon kunde.
-" Åh, jaha! Hej på dig, Fletch!" sa hon, inte lika kvittrande som innan.
-"Jag har tyvärr... dåliga nyheter, hjärtat. Du borde sätta dig ner..." sade Matthew, långsamt och tydligt som om han
pratade till ett barn. Genast började Valeries hjärta slå hårdare, nästan så det gjorde ont. Långsamt sjönk hon ner i
fotöljen, och tog ett hårdare tag om telefonluren.
-" V...vad har hänt..?" pep hon tyst och stirrade rakt in i väggen på andra sidan.
-" Det är Dougie... han tog en överdos igår kväll, och läkarna kunde inte göra något... han är död, Valerie."
Valerie kände det som ett knytnävslag i magen, och hon drog häftigt efter andan utan att känna hur luften kom ner till
lungorna.
-"Nej... nej... det är bara ett skämt... säg att du skojar..?" bad hon panikslaget, och kändes hur hjärtat nästan slog sig
ut från bröstet.
-" Hjärtat, jag önskar att jag skojade..." mumlade Matthew sorgset, och var nästan på gränsen att börja gråta då han
nästan kunde höra dit hur hennes värld föll samman.
Valerie kände hur paniken tog över, och förtvivlan tycktes nästan kväva vartenda andetag. I en enda rörelse flög hon upp
ur fotöljen, för att kasta telefonen rakt in i väggen framför henne. Med ett smärtfullt kvidande sjönk hon ihop på golvet och
tårarna tryckte på men verkade inte kunna nå ögonen. Han kunde inte vara död. Inte hennes Dougie. Hur skulle hon
kunna leva utan honom?! Utan hans skratt, hans leende, hans sätt att kunna läsa henne som en öppen bok eller sättet
han drog fingrarna genom hennes hår? Hur han kysste henne på halsen tills hon vaknade då hon sov för länge, sitta och sura då hon ätit upp alla snickersbitarna ur godispåsen? Med ett hjärtskärande kvidande, slog hon ansiktet för händerna och gungade lätt fram och tillbaka.

På något sätt, hade Valerie lyckats få iväg barnen till skola respektive dagis. Hon visste in hur, hade bara gått på autopilot och inte kunnat förmå sig till att berätta för dem om att deras stora idol dött. Långsamt sjönk hon ner i soffan i det gigantiska vardagsrummet, och såg sig om. Vart hon än såg, kändes det som om rakblad obarmhärtigt skar rakt
över hjärtat. Hela rummet var fullt med minnen. Långsamt började tårarna äntligen rinna nerför hennes kinder, och hon
började förtvivlat snyfta så hela kroppen skakade. Hon tog upp en av de stora kuddarna och kramade krampaktigt om
den, medan blicken letade sig runt i rummet som hon gått förbi så många gånger utan att tänka på allt varenda sak betydde. Bokhyllorna som Valerie prompt skulle ha för att de var snygga medan Dougie gnällde över att de inte ens hade några böcker att fylla den med och att de istället skulle köpa något kul att ha där istället. Men Valerie hade inte gett med sig, och för att bevisa att de visst hade något att fylla dem med... hade hon fyllt dem med modetidningar. Dougie hade skrattat så mycket åt henne då, att han nästan ramlat ihop. Minnet av det, fick henne bara att gråta mer nu. Fast det var bra minnen. Och där var den fula bruna elefantstatyn från Gambia som Dougie köpt, och som inte alls passade in i
deras ljusa vardagsrum. Valerie hade flera gånger försökt gömma undan den, men Dougie hade hittat den gång på gång och tagit tillbaka den. Han envisades med att säga att han skulle köpa en riktig elefant om han inte fick ha den i vardagsrummet, och eftersom Valerie tog hotet på allvar och knappast ville ha en riktig elefant... lät hon den stå. Nu när hon såg den stå där och stirra på henne med sina stenögon, hatade hon den ännu mer. Som om det var elefantens fel att Dougie var borta.  Glasbordet som alltid var fullt med ölflaskor då Dougie var hemma, fläkten som levde sitt egna liv och vaserna de fått från Dougies mamma Samantha... alla bara stod där som om inget hänt. Som om det inte märkt att jorden slutat snurra, och solljuset blivit lika irriterande som en ensam fluga då man ska sova.

Tillslut nådde hennes blick bröllopsfotot, och hjärtat hoppade över ett slag. Att se Dougie på bild, gav henne en känsla av att han inte alls var borta. Han skulle komma hem ikväll, och snurra runt henne i luften och krama henne så hårt så hon nästan inte fick luft. Sen skulle han spendera kvällen med att berätta om det han gjort, tills pojkarna somnade. Sedan skulle Valerie få ha Dougie för sig själv hela natten, och de skulle sitta i köket och bara prata...

Men nu skulle de aldrig göra så igen. Aldrig...

Valerie bet sig hårt i läppen, och öppnade ögonen som hon automatiskt slutit. Hade blicken kvar på bröllopsfotot... det hade varit en perfekt dag... Långsamt sökte hon med den rödgråtna blicken över det stora fotografiet, letar upp alla detaljer. De står lätt vända mot varandra, så de kan se varandra i ögonen, och ler stort båda två. Med varsin hand, som de håller fram mellan varandra, bildar de ett hjärta. Valerie fastnat med blicken på hjärtat, och sluter sedan ögonen igen.
Hon önskade att det bara var en mardröm, att hon skulle vakna snart av att Jake och Tyrone högljutt bråkade. Spendera
morgonen med att sucka åt sina 4 vilda pojkar, äkta maken inräknad, även fast hon inombords log. Att allt bara skulle
vara normalt. Men aldrig mer skulle det vara så. Aldrig aldrig aldrig... Från och med nu var det ordet hon avskydde mest.
Aldrig. Vilken hemsk innebörd det har. Aldrig få träffa Dougie igen. Aldrig få kyssa honom igen. Aldrig se honom leka med sönerna. Aldrig. Långsamt öppnade hon ögonen igen, och såg på fotot. Ställde sig sedan upp och med bestämda steg gick hon fram till den stora bilden, och med ett gråtblandat skrik slet hon av det från väggen. Under högljudd gråt, gick hon på elefanten och välte den hårt i golvet, innan hon började riva ner alla modetidningar från bokhyllan. Sedan sjönk hon ner sittandes, mitt i röran bland modetidningar och kramade hårt om sig själv medan hon förtvivlat snyftade.
-" Jag hatar dig... varför lämnar du mig? Jag kan inte leva utan dig..." grät hon och gömde ansikte i händerna. "Du var mitt allt..."

En sorts... vrickad fanfic. Ja, jag vet inte ens själv, haha. Helt påhittad såklart, Dougie kommer verkligen inte dö av någon överdos! Det var meningen att den skulle bli längre, så har ett halvt kapitel till men kortade av den.