blablabella

Såådäärja. Den andra spelningen hos pensionärerna gick också bra, det var lite mer... levande och närvarande publik den här gången. Även fast jag sa fel flera gånger, jag sa b.la att Everts son var far till sig själv. Julia sjöng fel ett antal gånger, och Tobbe började spela i fel takt en gång. Oh well, sånt som händer! Bara en spelning kvar att genomlida, jag kallsvettas varje gång. Jag är ingen scenmänniska inte. Iallafall inte då jag ska vara mig själv. Då det är teater eller så, då är det något helt annat.

Vi fick iallafall fika utav de trevliga människorna som jobbade där, och vi pratade med Viktor som var 1 år och 3 månader. (han var noggran med de där 3 månaderna). Han fick mig dock lite ledsen, så han typ böjde ner huvudet lite och sa jättedeprimerat "jag känner mig så ensam..." då han pratade om sina barn som lämnat honom och bodde i Stockholm och aldrig besökte honom. Stackaren :(

Jag vill aldrig bli gammal. Jag vill aldrig få rynkig hud, aldrig behöva uppleva mina vänners begravningar. Jag vill aldrig behöva bli så gammal så ingen orkar besöka mig, för de är fullt uppe med sina egna liv, och jag är så gammal så jag inte längre kan ta hand om mig själv. Fyfan, ångest. Det är nu man känner att man verkligen borde göra något med livet, något stort, bra och fantastiskt! Men vad!? Och med Vem? .. jag vet att jag borde göra det själv, men vafan... det känns tungt. ÄH, jag vet inte... crap. Aja.

Sen efter spelnignen så drog jag hem, tog det lite lugnt och kollade på Wizards of Waverly Place. Så jävla roligt program! Hahaha. Sen drog jag och Emsipemsi iväg och körde skivstång på Friskis. Min sjuka kropp börjar bli bättre, så kände mig inte svimfärdig som igår på spinningen. Trodde jag skulle få träningsvärk i låren, men det verkar inte bli så. Efter skivstången var det stress, för då skulle jag hinna på en halvtimme att duscha och hinna ner till bion. Jag hann! Jag äger! Jag skjutsade Emma dessutom, lite extra träning. Var knappt jobbigt, spinningen har paid off. Vid bion träffade jag Sofie och Linus, och vi gick och såg I taket lyser stjärnorna. Den var helt okej, boken är bra mycket bättre. Men jag grät iallafall som en.. jag vet inte vad. Det gjorde varken Sofie eller Linus. Fail. Hahah för mig. Sen satt vi bara och snackade ett tag eftersom det var 1h tills min&Sofies buss gick, och Linus väntade på sin goda mor som var snäll nog att hämta honom. Fusk. Iallafall, det var sjukt kul. Gulliga typer det där.

Det känns verkligen som om livet börjar bli bättre nu. Lite bättre. Det är bra. Men de där tankarna finns kvar, de där mardrömmarna, de där rösterna. Fan, det suger. Vad ska man säga till folk omkring då det blir så? Det blir skolk, det blir sjukdom, det blir djur som ska vaccineras, det blir läkarbesök. Vad ska man säga?

Såg en söt film på Emmas blogg (emmabyemma.blogg.se), där ett par satt och sjöng Lars Winnerbäcks ft. Miss Li - Om du lämnade mig nu... och då kände jag sådär att jag ville bli kär igen. Vad är det här? Vårkänslor?
Klart, det är nog mysigt att vara kär och ha pojkvän och allt. Känns bara inte som om det är min grej. Alla killar suger här i Västerås dessutom. Vadskaamangööra? Hahaha, vänta tills man flytt landet. That is.