100 dagars festen ...
Okej, så nu sitter jag hemma hos Julia och väntar på att hon ska duscha... precis nu hörde jag hennes steg också! Iallafall, så har vi precis kommit hem ifrån killarnas träning. Det gick ganska bra, dem var lite bråkiga men det var bara förväntat. Vi har match med dem på söndag, så vi gick igenom lite regler och .. så ... gick väl hyffsat. Föruto matt jag och Julia aldrig förstår att dem inte förstår sig på våran humor än... så dem tycker mest vi är så himla löjliga när vi egentligen skämtar. Weird, huh!? Dumma barn. Haha.
Iallafall... vi ska fixa oss för 100- dagars festen här hos Julia då. Det känns så himla konstigt att jag bara har 100 dagar kvar av gymnasiet. Och med klassen, som helt klart är den bästa jag har haft. Klart man längtar, men det kommer bli så himla tomt utan dem. Men, 100 dagar kvar! Sen student, sen vuxenlivet... hjälp,hjälp,hjälp.
Jag har iallafall kläder att ha på mig, så det gör allt lättare. Kommer vara ganska basic, och inte så himla.. utmanande. Orkar inte, finns ingen anledning att vara det där liksom. Not now. Men kommer ha kjol, och högklackat iallafall. Håret ska jag inte ha utsläppt, det blir att ha det i hästsvans idag. Woho, party på mig.
Idag kom jag försent till svenskan för att min bil totalt lackade ut på mig. Jag kom ... till utanför mitt hus. Sedan tvärdog den. Så himla pinsamt. Jag hade dessutom lyckats stanna precis mitt i vägen, så bilen som kom åkandes kom inte förbi... i den här bilen satt det dessutom världens mest hjälpsamma man som var urgullig men samtidigt ville man ju bara att han skulle dra så man fick sitta och tycka livet var hur pinsamt som helst ensam. Iallafall försökte han få igång den - funkade inte. Då tyckte han att vi skulle knuffa igång bilen, och jag stod ju där som en idiot ... då var han så hjälpsam så, så att han gick och hämtade en vägarbetare som arbetade i närheten. Tillsammans knuffade dem runt min förbannade bil på gatan hur långt som helst. Fick igång den 3 gr, men den bara fortsatte dö! Jävla batteri säger jag bara! Iallafall, så efter typ 20 minuter så fick dem igång bilen och skulle låta mig välja hur jag ville göra. Jag valde att lämna den förbaskade bilen hemma. För annars... tänk om jag fått stopp mitt på motorvägen? Fyfan. Dessutom så skulle jag vara tvungen att springa igång bilen då jag skulle hem också. Kul? Eh, nej. Vilka skulle jag be knuffa på bilen liksom?!
-" EEEY NI! Kom hit och knuffa min bil, läään!"
Nej, ingen bra idé. Iallafall har pappa fixat batteriet på den, så den funkar fint nu. Iallafall så fint som min älskade smutsvita italienska fiat från 80-talet kan funka.
Nu har Julia duschat och ätit klart. Så vi ska väl börja fixa oss. Peace.
Woho, min gamla idol inom basketen. Allen Iverson.
Kul kul kul. :) nej, hittade ingen bättre på Julias dator.
Iallafall... vi ska fixa oss för 100- dagars festen här hos Julia då. Det känns så himla konstigt att jag bara har 100 dagar kvar av gymnasiet. Och med klassen, som helt klart är den bästa jag har haft. Klart man längtar, men det kommer bli så himla tomt utan dem. Men, 100 dagar kvar! Sen student, sen vuxenlivet... hjälp,hjälp,hjälp.
Jag har iallafall kläder att ha på mig, så det gör allt lättare. Kommer vara ganska basic, och inte så himla.. utmanande. Orkar inte, finns ingen anledning att vara det där liksom. Not now. Men kommer ha kjol, och högklackat iallafall. Håret ska jag inte ha utsläppt, det blir att ha det i hästsvans idag. Woho, party på mig.
Idag kom jag försent till svenskan för att min bil totalt lackade ut på mig. Jag kom ... till utanför mitt hus. Sedan tvärdog den. Så himla pinsamt. Jag hade dessutom lyckats stanna precis mitt i vägen, så bilen som kom åkandes kom inte förbi... i den här bilen satt det dessutom världens mest hjälpsamma man som var urgullig men samtidigt ville man ju bara att han skulle dra så man fick sitta och tycka livet var hur pinsamt som helst ensam. Iallafall försökte han få igång den - funkade inte. Då tyckte han att vi skulle knuffa igång bilen, och jag stod ju där som en idiot ... då var han så hjälpsam så, så att han gick och hämtade en vägarbetare som arbetade i närheten. Tillsammans knuffade dem runt min förbannade bil på gatan hur långt som helst. Fick igång den 3 gr, men den bara fortsatte dö! Jävla batteri säger jag bara! Iallafall, så efter typ 20 minuter så fick dem igång bilen och skulle låta mig välja hur jag ville göra. Jag valde att lämna den förbaskade bilen hemma. För annars... tänk om jag fått stopp mitt på motorvägen? Fyfan. Dessutom så skulle jag vara tvungen att springa igång bilen då jag skulle hem också. Kul? Eh, nej. Vilka skulle jag be knuffa på bilen liksom?!
-" EEEY NI! Kom hit och knuffa min bil, läään!"
Nej, ingen bra idé. Iallafall har pappa fixat batteriet på den, så den funkar fint nu. Iallafall så fint som min älskade smutsvita italienska fiat från 80-talet kan funka.
Nu har Julia duschat och ätit klart. Så vi ska väl börja fixa oss. Peace.
Woho, min gamla idol inom basketen. Allen Iverson.
Kul kul kul. :) nej, hittade ingen bättre på Julias dator.
Kommentarer
Trackback
