blablabella

Jag känner nu att jag borde gått på den där Hemmafesten. Druckigt, glömt bort den tryckande känslan i bröstkorgen och försökt njuta av nuet. Nu sitter jag bara och panikar över my lack of luck. Jag sitter och undrar över ifall jag någonsin kommer lyckas med ett enda av mina mål. Jag är pretty feg ibland alltså. Känns som om jag aldrig kommer våga lämna allt, och bara dra. Sad? ja, något.

Men jag VET att jag är självständig, det är jag. Och tro det eller ej, men jag är inte så korkad som man tror. Fine, ja ja jag har väldigt blåsta moment... men jag skulle klara mig bra själv. Det vet jag, jag är väldigt fri ifrån att behöva folk helt ... desperat. Det som är så jäkla skönt med att vara singel, och jag vill stanna singel. Vill inte ha något som binder kvar mig liksom. Dessutom finns det nog ingen kille jag skulle vilja vara tillsammans med här. Alltså... nej svårt att förklara. Har så jäkla svårt för att bli kär också, så det är ju inte ens värt att försöka. haha.

Jag.. måste verkligen börja bestämma mig för vad jag vill göra nu. Så jag kan vänja mig vid det. Hur fan ska jag göra med mitt liv!? Åh fan, kan inte.. någon sorts Gud bara visa att h*n finns och ge någon liten ledtråd...

allt var lättare då man var ung. ingen kärlek, ingen press, ingen panik.