the darkness rules the light
Jag vet inte hur den här dagen har varit. Om den har varit bra eller dåligt liksom. Den började ganske numb, sen blev den lite bättre.. sen blev den skit, men bättre då min syrra kom hem. Sen blev den värre igen, men som tur är så drog jag iväg till Emma sen för lite tårta och kollade på Beck! Det var trevligt trevligt, alla är så mysiga där så. Trevligt att träffa Ida lite mer, hon är ju Albins new love! Naaaw, is what I'm saying. Kul att se att några belives in love, liksom. För jag har kinda gett upp allt om det där.
Är jag för kräsen? För att jag väntar på den där hysteriska kärleken, där man knappt vet vad man gör för att man är så förbannat kär? Jag tänker inte ta första bästa, andra bästa eller fan.. 1234 bästa. Jag ska ha en jävla bra kille, som älskar en lika mycket som man själv älskar honom. Som kan det här med att prioritera, som kan ge en blommor bara för ATT, och utan att man ska bli misstänksam över att han varit otrogen eller något direkt. Som är stolt över en, och inte vill ändra ett enda... finns dem killarna än? Jag vill bli hopplöst förälskad i en kille som inte finnas.
Men jag kommer inte göra ett skit förrens den killen dykt upp. På riktigt.
Jag känner mig dessutom så rastlös... precis som BFF beskrev det om at det är en stor tryckande känsla innanför bröstkorgen, som man bara vill få ut... supa, skrika, göra något bara för att bli av med den! Jag vill känna mig mer levande än det här, har livet inte mer att erbjuda? Jag känner mig hopplös, förjävlig och onödig. LIVET, VART ÄR DU?
Jag längtar bort härifrån, men tvekar ändå ibland för att lämna alla personer här bakom mig. Men som kloka Carrie Underwood sjunger...
I guess it's gonna have to hurt, I guess I'm gonna have to cry,
and let go off somethings I love to get to the other side.
I guess it's gonna break me down, like falling when you're trying to fly.
It's sad, but sometimes...
Moving on with the rest of your life, starts with goodbye.
Så rätt, så rätt. Kommer aldrig kunna säga hejdå till vissa dock, fyfan. Fan fan fan fan att BFF är 3 år yngre. Fan fan fan. För jag måste ut, måste bort en stund ... till värme, till roliga klubbar, till folk som inte känner en. Där det finns palmer, blått vatten och en varm sol. Snälla, ta mig bort härifrån kylan.
Jag kanske låter otacksam, som bor i ett bra land där man får pengar för att inte göra något, som får mat på bordet och är fri att göra det mesta. Men fan, det har inte med det att göra. Min snart 6 år gamla dröm står kvar.
Jag vill vakna upp varje morgon, och känna att jag är exakt där jag vill vara.
Det gör jag inte nu. Och det suger.
Jag saknar dig, Elin.
Är jag för kräsen? För att jag väntar på den där hysteriska kärleken, där man knappt vet vad man gör för att man är så förbannat kär? Jag tänker inte ta första bästa, andra bästa eller fan.. 1234 bästa. Jag ska ha en jävla bra kille, som älskar en lika mycket som man själv älskar honom. Som kan det här med att prioritera, som kan ge en blommor bara för ATT, och utan att man ska bli misstänksam över att han varit otrogen eller något direkt. Som är stolt över en, och inte vill ändra ett enda... finns dem killarna än? Jag vill bli hopplöst förälskad i en kille som inte finnas.
Men jag kommer inte göra ett skit förrens den killen dykt upp. På riktigt.
Jag känner mig dessutom så rastlös... precis som BFF beskrev det om at det är en stor tryckande känsla innanför bröstkorgen, som man bara vill få ut... supa, skrika, göra något bara för att bli av med den! Jag vill känna mig mer levande än det här, har livet inte mer att erbjuda? Jag känner mig hopplös, förjävlig och onödig. LIVET, VART ÄR DU?
Jag längtar bort härifrån, men tvekar ändå ibland för att lämna alla personer här bakom mig. Men som kloka Carrie Underwood sjunger...
I guess it's gonna have to hurt, I guess I'm gonna have to cry,
and let go off somethings I love to get to the other side.
I guess it's gonna break me down, like falling when you're trying to fly.
It's sad, but sometimes...
Moving on with the rest of your life, starts with goodbye.
Så rätt, så rätt. Kommer aldrig kunna säga hejdå till vissa dock, fyfan. Fan fan fan fan att BFF är 3 år yngre. Fan fan fan. För jag måste ut, måste bort en stund ... till värme, till roliga klubbar, till folk som inte känner en. Där det finns palmer, blått vatten och en varm sol. Snälla, ta mig bort härifrån kylan.
Jag kanske låter otacksam, som bor i ett bra land där man får pengar för att inte göra något, som får mat på bordet och är fri att göra det mesta. Men fan, det har inte med det att göra. Min snart 6 år gamla dröm står kvar.
Jag vill vakna upp varje morgon, och känna att jag är exakt där jag vill vara.
Det gör jag inte nu. Och det suger.
Jag saknar dig, Elin.
Vi är svårt mobbade på bilden, men den är charmig - ok?
Kommentarer
Postat av: emil.
Jag gillar mitt underbett på dendär bilden <3
Du och jag, alfred <3
Trackback
