Edelweiss

Det var en gång tre kungariken som styrdes av tre kungar.

Dom kungarna var lika olika som Vinter, Höst och Vår.

Den ena kungen, var elak och girig. Han styrde sitt land med järnhand och hans folk svalt.

Han kallades Kung Vinter.

Den andra kungen, som kallades Kung Höst, var väldigt girig men ganska blöthjärtad och gav inte dödsstraff dagarna i ända, som Kung Vinter. Folket ogillade honom starkt, dom hade knappt pengar åt annat pågrund av hans skyhöga skatter.

Men den tredje kungen,  Kung Vår, var god och givmild. Han styrde med rättvisa och folket levde lyckligt.

En dag skulle Kung Höst ställa till med en bal och både Kung Vinter och Kung Vår var bjudna.

Kung Vinter och Kung Höst hade varsin dotter.

Kung Vinters dotter var vackrare, men Kung Hösts dotter var god och givmild.

Kung Vår, som var en väldigt ung och stilig Kung , var en väldigt eftertraktad fästman.

Så fort han fick syn på Prinsessan Vinter blev han hals över huvud förälskad i henne.

Han bjöd genast upp henne till dans.

Han såg inte Prinsessan Hösts längtande blick utan han såg bara Prinsessan Vinters förtrollande ansikte.

-" Vill du gifta dig med mig, Prinsessan Vinter?" frågande Kung Vår, knäböjd efter dansen.

." Ja det vill jag", sa Prinsessan med ett leende." Men jag vill inte ha en mus till man"

-" Hur ska jag bevisa att jag är dig värdig?" frågade Kungen ivrigt.

-" Gå över De Tre Bergen, Kom levande till andra sidan. Där väntar jag på dig i bröllops klänning."

Kung Vår befallde att man skulle packa hans väska och sadla hans springare.

Innan han lämnade salen för att ge sig iväg, blockerades han väg av den givmilda och vackra Prinsessan Höst.

-" Var rädd om dig, Kung Vår" sa hon och neg.

Han log bara mot henne innan han rundade henne och red iväg.

Han kom till det första berget som sägs vaktas av en fruktansvärd häxa.

Han klev av sin springare och tog sin packning.

Då han kollade upp mot bergets topp, undrade han om hon var värd besväret.

Men då såg han hennes ljuvliga ansikte i molnen och började snabbt att klättra.

Han såg aldrig den lilla figuren som tyst smög efter honom.

När han hade klättrat ett bra tag och var 50 meter från toppen, såg han en underlig brons port.

Han tänkte att om den fasliga häxan bodde där skulle han döda henne och ge prinsessan hennes huvud.

För att visa henne, hur modig hennes blivande make är.

Men hastiga steg klev han in genom porten, fortfarande utan att märka den lilla figuren som följde honom i spåren.

Då mörkret omslöt honom började han åter att tvivla.

Var hon värd det?

Men då såg han hennes vackra ansikte i mörkret och fortsatte övertygad att gå.

Då han gått länge i den mörka gången kunde han utskilja ett ljus längst bort i gången.

Då han kom till ljuskenet såg han en dörr.

Han öppnade dörren och såg i det svaga ljuset en gumma.

Hon verkade vara lika gammal som berget.

Han gick modigt fram till henne då hon viftat med sin rynkiga hand.

-" Vem söker du, min bäste herre?" frågade gumman.

-" Jag söker häxan i de första berget." svarade Kungen henne.

-" Vad ska du göra då du finner henne?"

-" Hugga av hennes huvud och ge till prinsessan min."

- "Du har hittat häxan i det första berget!"

I samma stund som gumman sa det, förvandlades hon till en jättelik varg.

Kungen drog sitt svärd och då häxan anfaller honom högger han av hennes huvud.

Han stoppade ner hennes håriga huvud i en säck och bar den över axeln.

Han vandrade tills han kom till det andra berget.

Fortfarande hade han inte upptäckt den lilla figuren, som var honom hack i hälarna.

Han hade klättrar länge uppför Det Andra Berget , där det sägs härska en sfinx.

Då han var 20 meter från toppen, såg han en port av silver.

Genast tänkte han på myten om sfinxen som håller till där och tänkte vad glad prinsessan skulle bli om han kom tillbaka med sfinxens krona.

Kronan är nämligen inte som vanliga kronor utan den som kan bära den på huvudet måste både vara sann och ärlig.

"Och det är Prinsessan Vinter" tänkte han.

Nöjt öppnade han porten och steg in i en stor sal.

Han drog sitt svärd då någonting stort och guldigt dunsade in i salen.

Han skulle precis hugga huvudet av sfinxen då den började tala:

 "Du kan inte döda mig med stål. Du måste svara rätt på tre frågor.

Annars dödar jag dig."

-" Det går jag med på" svarade Kungen. "Men om jag klarar mig, vill jag ha din krona."

Sfinxen skrattade och gick med på det.

-" Med fyra ansikten jag mot dig ser,

Och två av dem, du helst mot ler,

Men mot dom andra två som bjuder storm och rus,

Du gömmer dig i ditt egna hus"

Kungen funderade och plötsligt sken han upp.

-" Året" svarade han. " Gåtan handlar om dom fyra årstiderna."

Sfinxen mulnade vid det rätta svaret innan den på nytt talade:

" Som tjock som smal, kan jag handla om berg och dal.

Jag kan få dig att skratta och låta, men också få dig att gråta"

Kungens panna rynkades , man såg att han tänkte djupt.

Medans kungens ansikte rynkades mer, blev sfinxens leende mer och mer segervist.

Men plötsligt log Kungen.

-"Boken" sa han bara och genast förvandlades sfinxens leende till en grimas.

-" Rätt!" sa sfinxen surt innan den började tänka på en ny gåta.

-"Plötsligt kommer jag och från mig kan du inte fly,

Du bleknar sakta och förlamas i dy,

Hjulet slutar gå, det jag tar kan du aldrig mera få"

Kungen bleknade vid frågan.

Han tänkte och tänkte, och pannan blev allt mer veckad.

Sfinxen såg ut som om hon skulle svälla av skadeglädje.

Kungen tänkte på allt han lärt sig genom åren.

Plötsligt fick han det!

-" Döden" svarade han lugnt. " Döden är svaret på din gåta."

Sfinxen spärrade upp ögonen innan hon lugnade sig.

- " Jag ska hålla vad jag lovat" sa hon och tog fram en krona som glänste som guld.

Kungen tackade sfinxen och begav sig till det tredje och sista berget.

Det var högst, brantast och vaktades av det grymma Bergatrollet.

Kungen höll andan innan han började klättra.

Länge klättrade han och försökte motstå instinkten att klättra ner igen och precis då det var som värst kom han till toppen.

Där stog det ett stort hus med en guldport.

Kungen smög sakta fram och tittade in i ett fönster.

Där såg han det hiskeliga berga trollet!

Han visste att han omöjligt skulle kunna döda det där monstret, så istället skulle ha lura honom.

Han knackade på dörren och gömde sig bakom knuten.

Det dånade av trollets steg och så gnisslade det när dörren öppnades.

Trollet stack ut huvudet och vädrade i luften.

-" Jag känner människor doft!" vrålade trollet och gick ut ur huset.

Kungen gick då fram från sitt gömställe och genast vände sig trollet mot honom.

-" Vem törs gå, till det hiskeliga berga trollet på toppen!" gastade han innan han försökte mosa Kung Vår med sin stora påk.

Kungen hoppade undan och skrek till trollet:" Det är jag, Kung Vår!"

Trollet verkade inte bry sig utan fortsatte att vilt slå med sin påk efter Kung Vår som nu sprang för sitt liv.

Men plötslig så snubblade Kung Vår och låg hjälplös på marken.

Då han trodde hans sista stund var kommer, gurglade trollet till och föll död till marken.

På trollets rygg, satt en liten och späd figur med sitt långa svärd i trollets rygg.

Kungen skyndade upp på fötterna för att tacka den modige yngligen, då han plötslig såg att det var en kvinna.

Han föll på knä och tackade henne för att hon räddat hans liv.

Hon log antagligen, hennes ansikte var döljt under ett tygstycke, och sa att det inte gjorde något.

Att han hade gjort detsamma för henne.

Tillsammans gick dom in i jättens hus, där det fanns mänger med smycken och guld.

Kungen tog en vacker medaljong och hängde kring hennes hals.

-" Den får du, för att du räddade Kung Vår" Han log mot henne, alla hans tankar på Prinsessan Vinter var borta. " Säg mig, vem är du?"

Flickan svarade inte utan log, trodde han, bara.

Han vände sig om för att hämta något mer till flickan, han tog en vacker guld ring, men då han vände sig om igen.. Var hon borta.

-" Jag kommer söka efter dig, tills jag finner dig!" svor han vid sin faders namn.

Sedan började han vandra ner, med så mycket guld han kunde bära, mot sin bröllops fest.

Då han såg sin väntade bruds vackra ansikte log han.

Kanske hade det varit hon som gömt sig under masken?

-" Jag ser att du klarat dig, Kung Vår" sade Prinsessan." Jag ska hålla mitt ord och äkta dig"

-" Om du inte skulle tro att jag varit uppe på bergen, har jag bevis." sade Kungen och plockade fram häxans huvud, Sfinxens krona och guldet från trollet.

Då Prinsessan såg kronan och guldet blev hennes blick girig och hon log tillgjort.

- "Jag skulle vilja att du bar den här kronan vid vår bröllop!" sade Kungen och skulle sätta dit kronan.

Men ack, den ville inte röra vid hennes huvud utan hölls därifrån som av en osynlig kraft.

För Prinsessan var varken sann eller ärlig.

Hon ville bara åt Kung Vårs land och rikedom.

Han hörde plötsligt hästhovars klapp på vägen och vände sig om.

Där kom Kung Höst och hans dotter.

Då Prinsessan Höst kom fram och neg för Kung Vår, föll en gyllene medalj ur hennes klänning.

Kungen stirrade som förtrollat på medaljongen, Prinsessan Höst och Prinsessan Vinter som fortfarande försökte få kronan på sitt falska huvud.

-" Det är dig som jag svurit evig trohet till! Det är du Prinsessan Höst" Kungen var strålande glad." Det var du som räddade mig från en hemsk och säker död!"

Prinsessan log bara och nickade.

Kung Vår vände sig tvärt och tog kronan ur Prinsessan Vinters händer.

Han satte dit kronan på Prinsessan Hösts huvud, och den satt som gjuten för hennes huvud.

Dom gifte sig och levde sedan lyckliga i alla sina dagar.

Observera att denna skrev jag då jag gick i 7'an. Tummen upp.