Än finns det tusentals tårar kvar.
De var dina att ge vem som helst.
Hon betraktade honom. Hela tiden. Varje rörelse han tog lade hon in i ett fack.. I Martin-facket, som tog över hela den söndertrasade klump som skulle kallas hennes hjärta. Att det fortfarande slog, var ett under. Men det gjorde det, och hon kände det speciellt på natten. Då kändes det som om hjärtslagen fick hela mörket om henne att vibrera, som om den ekade i det tysta huset. Då Karins och Jonas skrik tystnat. Då tankarna fick leka fritt, och flyta ner i form av blyerts på vitt papper. Alltid var det om Martin. Han var allt. Martin Martin Martin. Martin med den röda tuppkammen, med de kajalinramade ögonen och nitarna. Med kängorna som släpade i marken då han hasade sig fram. Med kedjorna som klirrade. Den hesa rösten.
Martin.
Hon satt alltid ensam i klassrummet. I ett hörn där ingen annan satte sig. Det var hennes hörn. Sagas hörn. Det där hörnet som inte riktigt existerade. Där satt hon, från 9 till 4, och betraktade Martin. Drömde sig bort till en annan värld, där han skulle dra de svartmålade fingrarna genom hennes hår och torka bort hennes tårar. Han såg henne aldrig, ingen såg Saga. Hon var alltid där, tog upp luft. Ett foto i skolkatalogen, ett nummer i en bok och en av flera miljarder människor. Hon var ju ett psykfall. Ett jävla soc-fall. Ett skämt.
Saga, 17 år - ett jävla skämt på två ben. Hon visste om det, hon straffade sig själv för att vara så misslyckad och ful. Överarmarna, bröstet och anklarna var fulla av fula sår.
Nu sitter hon där igen. Försöker inte hejda sig själv, inga andra tankar. Hon förtjänar inget bättre. Hon skulle aldrig förtjäna Martin, han var så mycket mer än henne. Hon drar rakbladet långsamt flera drag över underarmen. M.
Några fler drag. A. Fler. R. Hon stannar upp för att betrakta blodet som rinner och droppar ner på det vitblommiga kaklet. Sedan drar hon rakbladet igen. T. Igen. I. Hon ser upp då någon bankar på dörren, skriker åt henne att skynda sig. Bryr sig inte, utan drar det vassa mot det sköra igen. N.
Sitter länge, som i trans, och stirrar på det vackra röda som droppar. Önskar för varje droppe som faller, att hon ska sluta andas inatt.
Vaknar nästa morgon, börjar nästan gråta av besvikelse då hon ser det smutsiga vita. Reser sig med robotrörelser och ställer sig vid spegeln. Hennes värsta fiende. Stirrar på ett monster, som stirrar tillbaka. Lyfter plötsligt handen och börjar banka på flickan i spegeln, till oigenkännlighet. Känner inte hur splittret trasar upp huden. Bryr sig inte om att Karin sprungit in i rummet med det blåslagna ansiktet och de sorgsna ögonen. Känner bara hur det ihåliga hjärtat skriker Martins namn. Hon knuffar sig ur Karins famn, springer ut ur dörren och ut på gatan. Asfaltens skrapiga yta mot fotsulorna. Stannar vid den där bron, där bilarna rusar fram under som odjur. Ställer sig på räcket, känner vinden mot ansiktet. Låtsas att det är Martins andedräkt. Hon låter sig handlöst falla. Känner inget som håller emot, inga kedjor eller stängsel. Frihet.
Saga, 17 år - tillslut helt jävla fri.
Och vi kommer inte längre
Vi är tillbaks på noll
Men ingen kommer sörja
Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra
