Edelweiss

Do you remember when you were young and very pretty?

Dem låg tätt intill varandra, även fast den stora dubbelsängen erbjöd så mycket mer plats. Den gamla mannens grepp om sin tunna åldrade hustru, vars kropp verkade lika spröd som en nyfödd fågelunges, var troget och kärleksfyllt. Så många år hade de skrattat, älskat och gråtit igenom. Det var slut nu, båda visste det. Många tror att döden kommer smygandes på en, att man inte märker då man långsamt glider in i en sömn där ens trötta ögon aldrig mer kommer väckas av solens letande strålar genom särade gardiner. Det är en lögn. Man vet. Man känner det, lika tydligt som man känner att någons fingertoppar sakta stryker bort salta tårar då man gråtit.
- "Are you afraid?"
Kvinnan tänkte, att rädsla är en underdrift. Hon var skrämd från vettet.

Do you remember when I told you this that night:
That if you're by my side when everyday begins,
I'll fall for you again.

Kvinnans grönaktiga ögon blottades då hon långsamt, nästan mödosamt, slog upp ögonlocken. Hennes drag var vackra, fast numera förstörda av ålderns grymma tecken. Hon betraktade sin mans välbekanta ansikte, och lät ett tunt leende spridas på läpparna. Då hennes ögon letade sig vidare mot bröllopsfotot som hängde på väggen letade sig tårar upp på och hotade att börja ramla ner på de rynkade kinderna.
- "Are you afraid?"
Vid sin mans upprepande ord, drog hon en lätt suck.
-" Yes."
Men inte för döden. Hon var inte ett dugg rädd för döden. Det hon var rädd för, var att vart hon än kom, så skulle hon komma dit utan honom. Hon tillbringade hellre evigheten i helvetet med honom, än i himlen ensam.

Life has led us here,
Together all these years.

- Don't be afraid.
Hans röst var så lugn, så välbekant och tröstande. Den fick henne att återigen öppna ögonen för att se mot honom. Hennes underläpp, som förr varit så fyllig men nu mer var tunn och intetsägande, började darra. Tårarna var inte långt borta, de fyllde upp ögonen och hon pressade hårt ihop dem för att hindra deras nedfart. Hon förstod att hon misslyckats, då hon kände hans fingertoppar långsamt smekte bort de blöta tårarna.
- "Don't be afraid... don't."

I know the sun will rise here the next life.
As long as your still mine, then it's alright.

Hans armar omslöt henne all mer, och hon kände hur lugnet spred sig. Det spred sig runt i magen, ut i benen och armarna. Då det nådde hjärtat, log hon svagt. Plötsligt visste hon bara. Det var de här armarna som skyddat henne från allt ont. Det var det här hjärtat som hon kände slå genom hans hud, som älskat henne utan tvekan. Det var de åldrade händer som varsamt strök hennes sida som hellre skulle slå tills alla ben var brytna, innan de lät någon röra henne. Det var den här mannen, den här underbara mannen, som stått vid hennes sida utan att någonsin undra ifall hon haft rätt eller fel. Som gått med henne fast han så mycket hellre skulle gå åt motsatt håll. Han skulle inte släppa henne. Inte ens i döden.   
-"Together?"
Viskade hon. Hon behövde inte ens se hans ansikte, för att veta att han log.
- "Together."

Cause when I die, then I die loving you.

Döden kom, och den kom likt en växande vind. Hon trodde inte att det skulle kännas såhär tydligt. Hur livet långsamt försvann ur kroppen, hur all känsel och alla sinnen började suddas ut. Hon visste inte om hon blundade eller inte, och det spelade ingen roll. Även fast hon ville, kunde hon inte förmå sina armar till att ge honom en sista varm, kärleksfull tryckning. Då det sista som fanns kvar var hörseln, då det är det sista som döden tar, hördes hans röst igen.
- "I'll see you soon."
Hade hon kunnat... hade hon lett.

Love is what I remember.
Do you remember?